Kapitalistisk värdeproduktion och den offentliga sektorn
”Men hur är det med undersköterskor då, producerar de ett värde?” Det är fråga jag tror de flesta som studerat Marx stött på och även tänkt själva. Denna essä är ett försök att svara på denna fråga. Redan i början vill jag avslöja att jag tror att frågan är ett misstag, eller ett slags dialektiskt fall framåt.
Om vi börjar med värde så definierar Marx detta i Kapitalet som den samhälleligt nödvändiga arbetstid som krävs för en varas produktion. Om det ligger sammanlagt 10 arbetstimmar i en hamburgare så är hamburgaren således värd 10 timmars arbetstid. Men hur är det en tjänst inom offentlig sektor som kräver motsvarande arbetstid? Är 10 timmars arbete i offentlig sektor värda 10 timmars arbete på samma sätt som en hamburgare?
Inte riktigt. När Marx skrev Kapitalet så fanns ingen välfärdsstat att tala om, så han behövde inte ta in den alltför nogräknat i analysen. Men ett väsensdrag hos det framväxande kapitalistiska produktionssättet var givetvis inte bara att ekonomiska värden kan knytas till arbetstid, utan också att produktionsmedlen var privatägda och att bytet skedde på en privat marknad. En vara för Marx är alltså inte bara en sak som produceras med en viss samhälleligt nödvändig arbetstid, den säljs också på en marknad. Därför är inte en välfärdstjänst en vara på det sättet, förutsatt att den inte säljs på en privat marknad. Halvvarufierade välfärdstjänster som säljs på pseudomarknader såsom skolmarknaden kan vi lägga åt sidan för denna diskussion.
Denna idiotiska slutsats drogs av flera maoistgrupper på 70-talet
Från detta tror jag det finns ett stort misstag man lätt kan göra. Det finns en slags kvasimarxistisk uppfattning som säger att det enda riktiga arbetet, och de enda riktiga arbetarna, är de som arbetar i privat sektor. Denna idiotiska slutsats drogs av flera maoistgrupper på 70-talet men mig veterligen finns det ingen grupp idag som förkunnar den så vi kan släppa den tills vidare.
En desto mer populär analys idag, som tar utgångspunkt i det faktum att värde för Marx tycks ha med varor och kapital att göra, är den så kallade värdeformsteorin och liknande marxistiska skolor. Jag tänker här på marxister såsom Isaak Rubin, Michael Heinrich, Chris Arthur med flera. Dessa har gemensamt att de trycker hårt på att värde inte är ett ahistoriskt begrepp som finns i alla samhällen, utan ett begrepp som bara passar in i analysen av privat varuproduktion och marknadsförhållanden (med andra ord kapitalism). Denna text har en något tvetydig relation till denna skola. Förvisso är det nödvändigt att förstå det värdebegrepp som Marx behandlar i Kapitalet som just kapitalspecifikt. Men jag tror att det är ett misstag att trycka så hårt på det att man stänger möjligheterna att teoretisera liknande värdebegrepp för helt andra samhällsformer.
Den offentliga sektorn är tagen som gisslan
I vilket fall så förklarar analysen av den privata värdeproduktionen några viktiga saker om hur pengar skapas, och hur den offentliga sektorn finansieras. Pengar är för Marx värdets form, värdets allmänna uttrycksmedel. Även om pengar förstås kan skapas genom att en riksbank säger: ”ett tu tre, nu finns det 10 miljarder till!”, så måste pengarna som florerar ha något att göra med de värden som skapas i den privata varuproduktionen. Och det är de pengarna, de egentliga pengarna om man så vill, vi pratar om här. Det kan jämföras med de högerskojare som brukar göra poängen att det är den privata sektorn som föder övriga samhället, inklusive den offentliga sektorn. Dessa högerskojare har förstått är att det under kapitalet är precis så det ligger till, pengarna har skapats i värdeproduktionen i den privata sektorn. Men de har inte förstått att det kan vara på något annat sätt.
Detta leder till att man kan tro att det är den kapitalistiska varuproduktionen som sätter ramarna för vad ett samhälle kan uträtta. De pengar som skapas där, är de pengar som vi i senare stadium kan köpa sjukhus för. Om hamburgarna av någon anledning säljer dåligt, så realiseras inte de värden som skapats, och personal kommer att sparkas, värdeproduktionen kommer att minska. Det gör att den offentliga sektorn är tagen som gisslan av den kapitalistiska varuproduktionen, eftersom den offentliga sektorn finansieras av pengar som ursprungligen skapats där. Den offentliga sektorn får nöja sig med smulor från marknaden. Och även om skatten kan höjas, och även om vi kan avslöja vilka enorma mängder pengar som finns i de kapitalistiska företagens förråd, så är problematiken mycket djupare än att vi skulle behöva de pengarna. Problemet är att kapitalet från början har fått bestämma att det är privatproducerade värden som är pengar och att det är smulor från dessa pengar som kan finansiera välfärden. Vi har lurats att tro att kapitalet är naturligt, och vi förstärker den uppfattningen varje gång vi kräver mer pengar. Slagordet vi vill ha hela jävla bageriet! är alltså därför lite missvisande. Det är egentligen inte pengarna som kapitalisterna har som vi vill ha, för ibland har de ju rätt, de har inga utan står utblottade. Det vi vill ha är ett helt annat värdesystem.
Låt oss återvända till undersköterskan och hennes arbete (som vi här tänker oss arbetar i traditionellt offentlig verksamhet). Producerar hen ett värde? Nej, inte i det värdesystem som är det kapitalistiska produktionssättet. Men det vore ett kapitalbekräftande misstag att därför tänka att undersköterskan enligt Marx på något sätt bidrar mindre till samhället, eller att hen oberoende av samhälle inte producerar värde. För att en undersköterska i kapitalets värdesystem inte producerar värde, det är en del av vad vi vill ändra på när vi vill avskaffa kapitalismen. Vi hade kunnat ha ett samhälle där en undersköterskas arbetstimmar värderas på samma sätt som en bilarbetares arbetstimmar. Vi hade kunnat bestämma oss för att samhället inte låter kapitalet (det vill säga den upplevda mängden resurser, det vill säga mängden pengar) ange ramarna för hur många undersköterskor som behöver anställas, utan snarare hur många människor som finns tillgängliga att arbeta på sjukhuset efter förmåga. Men det betyder inte att ordet värde eller ens samhälleligt nödvändig arbetstid måste skickas ut som barnet med badvattnet. Vi skulle kunna tänka oss att en undersköterska med sitt arbete producerar ett värde ekvivalent med det värde en bilarbetare producerar. Men det skulle kräva ett helt annat värdesystem, där värde inte är något som realiseras på en privat marknad.
Vi skulle kunna generera värde på helt annat sätt
Låt mig avsluta detta blogginlägg med en kort avstickare och en politisk slutsats. Avstickaren handlar om huruvida detta kan ses som en kritik mot exempelvis Silvia Federici och Tithi Bhattacharya, som båda teoretiserat det reproduktiva arbetet och menar att det är ett produktivt arbete. Jag tror inte att denna text står i motsättning till deras teorier. Snarare är texten ett försök till förklaring på hur kapitalet falskeligen kan nedvärdera det reproduktiva arbetet, hur denna nedvärdering formbestäms i just kapitalets värdesystem.
Slutsatsen från texten, som skrivs i början av vad som ser ut att utveckla sig till en omfattande nedskärningsvåg i offentlig sektor, är politiskt revolutionär. Eftersom offentlig sektor är hållen som gisslan av kapitalets värdesystem, som inte är naturligt givet, så finns det ingen anledning för någon att acceptera påståenden i stil med att det inte finns tillräckligt med pengar för att upprätthålla tidigare servicenivå. Vi skulle kunna generera värde på helt annat sätt, med ett helt annat värdesystem. Mängden pengar utgör inte ramarna för vad ett samhälle kan uträtta, endast vad ett kapitalistiskt samhälle kan. Alla påståenden om att nedskärningar måste göras på grund av ekonomin, bekräftar kapitalets ontologiska verklighetsbeskrivning. Att förneka kapitalets verklighet är idag en fråga om överlevnad för miljontals människor, världen över.
Olle Uppenberg, doktorand i didaktik och ledamot i CMS styrelse