Redan innan Max Horkheimer förordnats som direktor för Institutet för social forskning i Frankfurt am Main, inleddes ett projekt som avspeglade den växande förtvivlan över svårigheterna att mobilisera de arbetande människorna i Tyskland (och Österrike) mot reaktionen. Erich Fromm fick med början 1929 leda en enkätstudie som med hjälp av psykoanalytisk teori och massdata sökte svar på i vilken mån den tyska arbetarklassen kunde mobiliseras för en socialistisk revolution. Ansatsen byggde faktiskt på ett frågeformulär som Karl Marx varit med om att utforma, så problematiken var inte på något sätt ny. När de första resultaten publicerades i samlingsverket Auktoritet och familj (1936) hade förväntningarna på arbetarklassen växlats ner till att åtminstone kunna mobilisera något motstånd mot den nazistiska regim som dominerade Tyskland och snart även Österrike.
Studierna av reaktionens psykologiska förutsättningar togs upp igen under och strax efter kriget – bland annat i Fromms Flykten från friheten och Leo Löwenthals Falska profeter och Adorno med fleras rapport Den auktoritära personligheten. De fick ett nytt uppsving under de värsta Reaganåren genom kanadensaren Bob Altemeyer (Right-Wing Authoritarianism, 1981) och som en reaktion på rasistdåden Rostock och Hoyerswerda genom två långtidsstudier som bedrivits parallellt vid universiteten i Bielefeld och Leipzig sedan 2002. Kunskapsunderlaget om de socialpsykologiska förutsättningarna för den populistiska politik som blir alltmer dominerande på båda sidorna om Atlanten är idag bättre än någonsin, men studierna är alltmer tekniskt avancerade och därmed – som psykoanalysen i allmänhet – avpolitiserade. Baserat på ett nummer av tidskriften Arkiv, Tidskrift för samhällsanalys, kommer detta paper att diskutera vilka politiska slutsatser vi kan dra av de kunskaper vi faktiskt har, och hur de skulle kunna påverka Vänsterns strategi.