Rationalization of the Public Sector or Cutbacks in the Welfare State in Sweden during the Second World War?

Rationalization of the Public Sector or Cutbacks in the Welfare State in Sweden during the Second World War?

Tony KenttäPer Albin

Texten handlar om varför rationalisering (dvs. en formell rationalitet; ex Weber 1983; Lukács 1971) introducerades i statsförvaltningen under kriget, och framförallt, varför man valde att försöka spara på statsförvaltningen genom rationalisering snarare än nedskärning. Bakgrunden är att kriget medförde finansiella problem för staten. En stor mobilisering behövde finansieras samtidigt som levnadsstandarden kunde förväntas sjunka under kriget och inflation hotade. Därför valde man att inrätta en besparingsberedning, som skulle undersöka möjligheterna att spara på de civila delarna av statsförvaltningen. Denna beredningen ställde fram ett val mellan rationalisering, där besparingar åstadkoms genom att effektivisera arbetet inom statsförvaltningen, och nedskärning, där staten minskade sina
åtaganden. Den menade att nedskärningar var nödvändiga för att minska budgetunderskotten.

Trots att beredningen var skeptisk till att rationaliseringsåtgärder ensamma kunde lösa de statsfinansiella problemen vann den litet gehör för dess förslag om nedskärningar (SOU 1943:13, s. 6–10, 14–15). Detta förklaras med ett samförstånd mellan kapital och arbetarrörelsen om att balansera kapitalackumulation mot välfärdsstat och andra statliga uppgifter.

Relationen mellan stat och ekonomi kommer att vara utgångspunkten för diskussionen i texten. Klassrelationer kommer att spela en betydelsefull roll, därför att beredningen ville bevara kapitalbildningen, som den ansåg vara hotad av statens underskott.

Besparingsberedningen kan sägas ha betraktat staten som improduktiv och att ju mer staten tog över av de ”produktiva resurser[na]”, desto mindre blev över till näringslivet, som var den verkliga motorn i den ekonomiska utvecklingen (SOU 1943:13, s. 9). Samtidigt tyder det svaga gensvaret på nedskärningarna att arbetarrörelsen, möjligen i allians med andra krafter
(som statstjänstemännen), ville bevara den välfärdsstat som rörelsen redan hade skapat. Å andra sidan, insåg den också ”behovet” av att begränsa statens utgifter och underskott för att bevara kapitalackumulationen. Därför blev svaret: rationalisering av statens verksamheter – trots att flera tvivlade på att rationalisering var tillräckligt.

Tony Kenttä är universitetslektor vid Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet.
tor 0:00 - 0:00